Mumintrollet på kometjakt by Tove Jansson

April 29th, 2008

Mumintrollet på kometjakt
Tove Jansson
156 p.

Sörlins förlag, 1956.

Back cover blurb:

De stora äventyren började egentligen samma morgon, som Sniff hittade sin hemliga grotta. Mystiska och svårtydbara tecken började visa sig överallt. Tecken, som såg ut som en stjärna med svans efter sig. Varken Mumintrollet eller Sniff visste riktigt vad de skulle tro, men som vanligt hade Mumintrollet sina aningar. För säkerhets skull frågade han Bisamråttan, och han visste på råd; en ondskefull komet var på väg mot Mumintrollens fridfulla lilla dal.

För att få reda på mera begav sig Mumintrollet och Sniff på väg mot Observatoriet i Ensliga Bergen. Efter en tid slog de följe med Snusmumriken och de tre vännerna fick uppleva både hemska och roliga äventyr. Och under tiden var kometen på väg… allt närmare, och närmare kom den som ett ondskefullt öga.

På hemväg träffade de på Snorkfröken och hennes broder, som Mumintrollet med sin rådighet räddade från en hemsk köttätande Angostura. Så efter många äventyr kom de slutligen hem igen till det lilla blå Muminhuset i dalen, lagom för att rädda sig och Mumintrollets mamma och pappa från den stora kometen som kom svepande med sin långa glödheta svans…

This blurb tells about everything that happens in this book, but with fewer words. That is a little strange, I think, but I guess that might have been the way blurbs were written in the fifties. I was definitely not alive back then, so how could I know? (I assume I could do an investigation, but I am extremely lazy, and you can’t expect me to be bothered doing that!)

This novel is the first version, so to speak, of the story which later would be published under the name Kometen kommer. I think the latter title is a lot more dramatic, but as I haven’t read that book, I can’t really compare them, plotwise. (if I understood correctly from reading a bit about it on the internet, one of the major differences is that what is a monkey in this version, is a kitten in the other version.) The writing style is the happy and simple style Jansson uses and it makes me so happy.

And, um. It really really makes me happy. It is like Prozac. Or metaphorically so, because I’m not at all so into medicines. But you get the gist of it.

Entry Filed under: Children, Fantasy, Fiction, Swedish